Första videon om min Epilepsi

Hej på er,

Nu tog jag mig modet att lägga upp första videon på Youtube om min Epilepsi. Det kändes nervöst och lite jobbigt att lägga upp, men ännu mer nervöst och jobbigt att prata i videon. Samtidigt fick jag en lättnad efteråt.
Ni kan se på videon direkt här nedan:

Jag är extra känslig nu för tillfället så uppskattar stöttning och kärlek istället för negativa kommentarer.
Hoppas ni respekterar det. Tack!<3

Fortsätt läsa

Sömnlösa nätter och Epilepsi

Under en period har jag haft det extra tufft med min Epilepsi.
Dock har de senaste 5 veckorna varit nästintill katastrofala.
Sömnlösa nätter och mera problem med den här dumma sjukdomen.

Jag känner mig i princip utmattad. Känner mig också ganska tom då och då.
Idag känner jag mig tom och helt energilös pågrund av det som hände igårkväll och  inatt.
Orkar inte gå in på detaljer, men jag var så fruktansvärt nära på att få ett stort Grand Mal anfall.

Inatt fick jag ofantligt många mindre anfall och jag var flera gånger nära på håret att falla in i ett stort.
Jag kände det verkligen i hela mig, och min sambo såg det i hela min kropp när jag ryckte såpass mycket.
Han såg det även väldigt tydligt i mina ögon. Det var verkligen på gränsen.

Det fick alltså bli tvunget att ta ännu en akutmedicin-spruta för att slippa ett stort Epilepsianfall. 
Jag slapp det stora anfallet. Så det är jag väldigt tacksam över.
Somnade faktiskt ganska snabbt efter sprutan som var ca vid 00.30 tiden. Dock vaknade jag ändå upp 4 gånger under natten..

Första gången 01.40, andra gången 03.15, tredje gången 04.50, fjärde gången 06.00. Jag kunde inte heller somna om snabbt alls efter alla gånger som jag hade vaknat upp.
Jag var dessutom fortfarande vaken från 06.00 till när min sambos alarm gick 06.30.
Sen somnade jag om strax efter det och kunde sova lättare när morgonen började officiellt närma sig.

Vaknade ändå till igen vid 8 tiden när sambon hade dragit till jobbet. Jag hade så himla ont i huvudet. Kändes som att det skulle explodera.
Jag gick upp för att ta brustablett, därefter somnade jag om igen, och vaknade upp senare på dagen strax efter 10.
Har varit helt vaken sen dess och gått ut på en promenad. För mer än så orkar inte min kropp och mitt huvud.

Känner mig dock fortfarande enormt trött och hängig. Ganska chockad över det som hände inatt.
Blir mest oerhört trött över att det ofta blir såhär, och har varit så i mer än 5 veckor nu.
Är däremot väldigt tacksam för att jag inte fick det stora anfallet. Ber också över att jag inte ska behöva ta akut-medicinen så ofta som jag tyvärr behövt ta den nu senaste tiden..

Hoppas verkligen på att få slippa allt detta med Epilepsin + sömnen på denna nivå. Så be gärna, eller håll tummar och tår för att det snart ska avta.
För jag orkar inte ha det såhär längre.

Kärlek och tack för all omtanke och stöd<3

Fortsätt läsa

Att vara personlig på sociala medier

Hej bloggen,

Idag var jag med i en vinter-kampanj på instagram för Rapunzel Of Sweden. Jag hade förberett både bilder och videos för denna dag. Och vilken tur att jag gjorde det! För idag har jag inte alls mått så himla bra..

Kan ju inte direkt skriva i början av en kampanj-post att jag egentligen mår dåligt idag och tog bilden/bilderna för flera dagar sen. Eller?
Jag tycker det känns lite oproffsigt, åtminstone när det gäller betalda samarbeten. Det passar helt enkelt inte om man vill lyckas som influencer. 

Hur som helst är jag väldigt öppen och personlig både på blogg och på instagram. Ska även börja öppna upp mig på youtube och prata om Epilepsin.
Jag har alltså verkligen inget emot om man är ärlig och personlig på sociala medier. Men jag tycker att det måste finnas en gräns på hur mycket, och hur ofta man delar med sig utav allt personligt. 

Vill avslutningen säga att ni bör kika in Rapunzels kampanj på syntetiskt löshår 😉 Kolla på hemsidan här-> www.rapunzelofsweden.com

Fortsätt läsa

Epilepsianfall på senaste Eventet

Hej på er,

Hoppas alla hade en fin helg. Jag vet att det är tisdag idag men efter ett Epilepsianfall kan man vara helt slut i flera dagar efteråt. En av mina värsta mardrömmar inträffade i fredagskväll. Nämligen ett stort Epilepsianfall offentligt på ett event. Så jag orkade inte blogga varken i lördags, söndags eller igår.
Eftersom jag fick anfallet när kvällen började närma sig sitt slut, så hann jag ta massor med härliga bilder innan den tråkiga incidenten. Och därför tänkte jag berätta allt i ordning istället…

Eventet var den årliga Bröllopsguiden Galan och jag fick inbjudan i samarbete med bästa Erwik Communication www.erwikcommunication.com
Jag tog med mig en av mina närmsta vänner Sofia. Vi hade superkul så länge det varade!
Vi möttes först utav flera stylister som skulle styla oss med den sista ‘piffen’ i vårt utseende. Och inte nog med det så fick vi välja massa olika smycken som vi skulle bära hela kvällen OCH ta med oss hem sen!

Sen spanade vi in alla underbart fina brudklänningar på modellerna som stod snyggt uppradade med en väldans mycket publik.
Därefter bjöd kvällen på massor med gott tilltugg, god dricka och härlig underhållning på scenen!

Jag & Sofia stötte även på flera bekanta ansikten, samt träffade nya vänner och hade hur trevligt som helst tillsammans med dem!

Senare här någon gång mot 23 tiden började jag känna av symptom. Jag och Sofia står i en typ av halvcirkel och minglar med lite annat folk. Plötsligt fick jag ett litet anfall (ett ryck) så jag spiller min dricka på henne. Det sista jag minns innan anfallet är att vi sätter oss på scenkanten och jag säger att hon ska ringa en taxi, sen blir det svart…

Har lite luddiga minnen om att massa folk står över mig och rör sig för fullt. Det jag kommer ihåg som mest är sen att jag sitter inne i något typ av personalrum med en främmande kvinna som håller i min hand. Hon berättade att min kompis var ute och ringde till min sambo och att några andra ringde ambulans. Jag brukar inte känna mig trygg hos främmande människor när jag vaknat upp från anfall, men hon var så varmhjärtad och dessutom sjuksköterska, så det gjorde mig ganska lättad.

Efter en stund kom min sambo med en av hans bästa vänner som körde. Dem hämtade upp mig och Sofia och vi avbeställde ambulansen. Det kändes superskönt att få komma hem.
Men väl hemma när jag skulle sova så var jag väldigt nära på att få ett stort anfall igen…
Jag var därmed tvungen att ta en akutmedicin, Diazepam (Stesolid). Sen kunde jag somna tungt.

Det är flera som undrat hur jag kunde få anfallet. Bara för att jag höll i ett champagneglas och tog bild med det så betyder inte det att jag drack något. Jag drack alkoholfritt och smakade ytterst lite bubbel. Mitt Epilepsianfall hade inget att göra med någon alkohol. Jag hade stressat väldigt mycket tidigare under dagen och slarvat lite med maten också. Sen när jag väl kände av Epilepsin stod vi väldigt nära dem starka lamporna. Förmodligen är det alla dem faktorerna som gjorde att jag fick anfallet.

Hade iallafall supertrevligt innan anfallet. Eventet var lyckat, men så himla tråkigt att jag fick Epilepsi på eventet. Det var längesen jag fick Epilepsianfall offentligt framför en massa folk… Men jag hatar det verkligen. Det är bland det jobbigaste jag vet och tänker inte förklara varför jag tycker det i detta blogginlägg.
Vill avsluta med att tacka Erwik, Bröllopsguiden och alla kompisar för ett lyckat event så länge det varade för mig! Tack till alla som agerade när jag fick anfallet, speciellt till Sofia & sjuksköterskan. Och tack till alla som hörde av sig dagarna efter för att kolla hur jag mådde<3
Extra stort tack till min sambo och hans kompis som hämtade oss med bilen<3

Fortsätt läsa

Avbokar resan pågrund av allt som hänt

Hej bloggen,

Idag skulle jag egentligen åkt till London med Joel. Resan bokades och betalades för mer än 1 månad sen, och just i dagsläget ångrar jag att man inte tog avbokningsskydd… Har aldrig innan varit med om att behöva hoppa av en resa, så trodde definitivt inte att något sånt här skulle inträffa.

Varför var jag tvungen att hoppa av London-resan då…?
– Vill först och främst säga att min Epilepsi är den absolut största orsaken till varför jag inte kan åka.
Senaste 2 veckorna har det hänt en del saker. Haft en liten svacka med min sjukdom redan för 1 månad sen. Blivit uppsagd kontakten med en i familjen. Haft fullast fokus på en av mina småsystrar som var på besök hela förra veckan. Och dagen innan hon skulle åka hem, så blev jag utsatt för sexistiskt olaga hot.

Allt som varit senaste tiden har tagit enormt mycket energi. Min sömn och min Epilepsi har påverkats ofantligt mycket. Det var längesen som jag mådde såhär dåligt i kroppen, som i sin tur påverkar mitt psyke.
Dem negativa händelserna, tillsammans med min sjukdom, har överbelastat min kraft. Det blir verkligen för mycket.

Det absolut jobbigaste är som sagt min sjukdom. Hade inte den varit såpass kraftig och oförutsägbar som den är nu, så hade jag ändå åkt till London! Man behöver ju såklart få hitta på roliga saker och tänka på annat.
Dock är det i princip omöjligt nu med en väldigt komplicerad Epilepsi och ingen fastställd medicin ännu som funkar till 100%.

Att hitta på saker på dagtid är inte lika farligt. Men kvällar och nätter är det som är allra värst.
Kan inte sova i djupsömn och jag vaknar flera gånger per natt pågrund av Epilepsin. Jag har behövt ta både starka sömntabletter och min akutmedicin för att kunna få sova något över huvud taget.
Detta är verkligen inte hållbart. Och därför jag testar ny medicin och håller hoppet uppe.

Förstår ni varför jag inte riktigt känner mig trygg att resa för tillfället med kompisar?
Jag behöver vara med någon som vet exakt hur jag och min Epilepsi fungerar. Och just nu är det bara min sambo, samt mina föräldrar som jag kan känna mig trygg med på i den fronten. Dem är dem enda som varit med om många anfall och vet hur jag ska hanteras både innan, under och efter anfallet.

Det handlar inte om att jag inte litar på mina vänner. Men jag måste känna mig 100% trygg nu när jag är i en sån här jobbig och komplicerad period med Epilepsin. Och tyvärr är det bara 3 personer jag kan känna mig trygg med just nu- Min sambo, min mamma och pappa.
Ska inte ens behöva förklara mig över något sånt här, men så är läget iallafall och jag tycker det är hur tråkigt som helst…

Nu får ju Joel resa själv, och det känns ganska synd, samtidigt vet jag att han uppskattar egentid och ensamresor. Så jag hoppas verkligen att han får en bra resa ändå.
Såg verkligen framemot London-resan och det är tråkigt att ‘slänga pengar i sjön’…
Dock är hälsan viktigast, så får försöka tänka positivt och att jag lärt mig något av detta istället. Att i fortsättningen med framtida resor, alltid fixa avbokningsskydd.

Fortsätt läsa

Blivit utsatt för sexistiska olaga hot

Hej bloggen,

Igår kom det aldrig upp något blogginlägg pågrund av en sjuk grej som hände i lördags kväll.
Jag blev utsatt för sexistiska olaga hot och därför orkade jag inte vara så aktiv på sociala medier igår.

Det var en kille som skrev att jag skulle lyda honom eller så skulle han sprida ut bilder på mig till alla mina nära och kära.
Han skickade även bilder på mig och skrev flera gånger att han hade makten att förstöra mitt liv.
Bilderna är gamla och jag förstår inte hur han fick tag på dem. Visste inte ens att dem bilderna fanns och hade tagits. Har alltså blivit fotad utan tillåtelse eftersom jag inte visste något. Och vet inte heller vem människan är då han måste ljugit om sitt namn.

Nu tänker jag inte gå in på mer detaljer och tänker inte visa några bilder på killen som hotade mig.
La ut allting på Facebook i lördagskväll och lät honom kommentera där öppet på min uppdatering. Fick otroligt mycket stöd från väldigt många som backade upp mig och kommenterade emot honom när han skrev sina hot i kommentarerna.

Efter mycket ‘kommentarskrig’ mellan honom och vänner till mig så började han ge efter och till slut blockade han mig. Strax därefter så hade han tagit bort sin Facebook. Ganska troligt då att det var han. Plus att personer i min närhet har kollat upp att han är riktig och har även hittat familjemedlemmar och kompisar till honom.

Har såklart polisanmält detta och har många bra människor bakom mig nu. Högt uppsatt domare, advokater, hackers och givetvis poliser. Det känns skönt att ha detta bakom ryggen, samt alla nära och kära som stöttar mig!

Fortsätt läsa

Senaste Epilepsianfallet – Den längsta natten i mitt liv

Igårkväll var jag väldigt nära på att få ett Grand Mal (stort epilepsianfall) igen.
Som tur väl gick det aldrig över till ett Grand Mal tack vare min akutmedicin.
Den medicinen är nästan som morfin. Den gör så att jag blir väldigt trött, samt snurrig i huvudet och svag i kroppen långt efteråt.

Idag när jag vaknade var tröttheten väldigt hög och likaså med ångesten.
Varför har jag ångest när jag ändå inte fick ett stort anfall? 
– Jag är rädd. Så sjukt äckligt rädd och orolig.
Detta är pågrund av mitt senaste Grand Mal som jag fick för bara 1 vecka sen när jag var på Mallorca med en kompis.
Det anfallet var faktiskt det värsta jag varit med om, och den natten var den längsta natten i mitt liv.
Jag sov inte en blund den natten.
Och varför det blev det värsta nånsin var pågrund av kraften i anfallet, både innan och efter..
Jag har aldrig varit med om en så nära-döden-känsla som jag var då. Hemsk känsla.
Efter stora anfallet fortsatte jag få små anfall och den här döden-känslan var fortfarande hög. Oron och rädslan för att få ett stort anfall igen var enorm.
Ville inte heller väcka min kompis igen. Hon hade tagit hand om mig väldigt bra i stora anfallet. Jag behövde henne även piggare än mig till dagen efter. Vi skulle nämligen åka hemåt till Sverige igen med planet.
Och eftersom min kropp får fruktansvärt ont och tappar mer än hälften av min vanliga kroppsstyrka så blir jag som en 90-åring på ett äldreboende. Jag kan därmed inte gå, prata eller bära saker så bra alls. Alltså behövde jag all hennes energi för att hjälpa mig att gå. Därför jag valde att inte väcka henne igen.
Därav blev det den längsta och jobbigaste natten jag nånsin varit med om. Och jag får ont i hjärtat av att bara tänka på det. Speciellt nu när jag får små anfall eller symptomer i dagsläget.
Jag blir bara påmind om det senaste hemska anfallet och den värsta natten i mitt liv. 

Att somna varje kväll nu är en ångestladdad och orolig stund. Men jag kämpar och försöker verkligen göra allt som går för att inte få ett anfall. Varken litet eller stort. 

P.S Jag sköter min hälsa! Jag äter som jag ska. Sover i tid och dricker knappt någon alkohol. Därför vill jag inte höra någon som säger att jag måste vara försiktig och sköta mig. För det gör jag redan. 

Tack för att ni läste och tack för er sympati! Puss

Fortsätt läsa

Stort epilepsianfall på semestern

Hej bloggen,

Natten till fredagen fick jag epilepsianfall på Mallorca. Så hela fredagen mådde jag riktigt dåligt av många anledningar. Mår alltid dåligt dagen efter ett epilepsianfall.

Varenda liten del på kroppen gör fruktansvärt ont och huvet är oftast väldigt snurrigt. Har alltid fruktansvärt ont i käken och tungan, så att äta dagen efter är inte direkt lätt.
Skillnaden denna gång var att jag inte sov någonting under natten, så mitt huvud har aldrig gjort så ont som det gjorde i fredags.

Jag försökte verkligen sova efter anfallet, men det gick verkligen inte pågrund av rädsla för att få anfall igen.
Som tur väl var min vän Vicky med hela tiden. Hon är den första kompisen som är med mig själv när jag får ett stort anfall. Hon skötte det väldigt bra och var verkligen omhändertagande.

Varför fick jag anfallet natten till fredagen?
– Jag får skylla mig själv. Jag skötte inte maten så bra som jag borde ha gjort. Gick ändå aldrig hem senare än midnatt och drack en svag drink per dag. Vilket alltid brukar gå bra.
Nu var det maten som var den stora boven.

Så när vi gick och la oss på torsdagkvällen började jag redan känna symptom. Jag sa inget till Vicky först, för ibland om man uppmärksammar nånting, så kan det ju bli värre. Det är som när man har gråten i halsen och någon frågar ”Hur mår du egentligen?” – Då kan man oftast inte hålla tårarna borta.
Samma princip är det för mig och min Epilepsi.

Jag försökte lugna ner mina symptom genom att tänka på härliga saker. Jag bad till Gud och gjorde andningsövningar. Försökte verkligen med allt detta i 10 min, men det blev inte bättre och sen satte jag mig upp för att försöka avleda det kommande anfallet. Men kände att det tog över så jag ropade tydligen på Vicky och sa till henne att jag kommer få anfall. Då fick jag det direkt efter att jag sa till henne.

Kommer aldrig ihåg precis innan, samt direkt efter ett anfall. Men när jag vaknade till var jag lika förvirrad som vanligt. Sen kommer jag ihåg när jag hade vart vaken ett tag att jag kände en klump i magen och hjärtat av ångest. ”Nej inte ett anfall nu igen”.

Jag kunde inte sova efteråt pågrund av rädsla för att få ett anfall igen. Jag fick även ångest för att jag fick anfall, sen ville jag inte heller hålla Vicky vaken hela natten. Behövde ju all hennes hjälp dagen efter med att bära saker osv. och eftersom vi skulle ta flyget tillbaks till Sverige så behövde jag ha henne piggare än mig.
Hon vart lite sur på mig för att jag inte väckte henne efter anfallet. Men hon vaknade ändå flera gånger när jag vände och vred på mig i sängen bredvid. En riktig övervakare♡

Jag mådde som sagt riktigt dåligt hela fredagen. Efter ett anfall så blir min kropp som pensionärerna på ett äldreboende. Jag går enormt långsamt, jag äter och pratar lika långsamt. Jag hör och ser sämre. Nästan alla mina muskler i kroppen försvinner. Jag orkar inte bära så mycket. Behöver gå med stöd.
Och som grädde på moset i fredags hade jag extra ont i huvet pågrund av noll sömn. Den huvudvärken blev värre sen mot kvällen så att jag brast ut i gråt.

Allt gick dock över sen tack vare tabletter och ny medicin mot Epilepsin som jag hoppas ska hjälpa mig i det långa loppet. Började i fredags, men det känns som att den medicinen påverkade ganska snabbt en del. Jag vågar inte ha för höga förhoppningar, men jag hoppas verkligen att det ska bli lite bättre!

Fortsätt läsa

Känslan efter 1 dag utan Cola Zero…

Ja, hur bra är egentligen Cola Zero?
Hur bra är det egentligen att vara beroende av något annat över huvud taget?

Jag har skojat ganska ofta om att jag är beroende av just Cola Zero. (Hellre det än alkohol, nikotin eller droger). Men även sånt som anses vara nyttigare behöver inte vara bra…

Tror de flesta vet att aspartam, som Cola Zero innehåller, inte är bra. Faktum är att det är minst lika dåligt som sockret i vanlig Cola. Men dem är dåliga på olika sätt.

Sockret kan i längden vara farligt för hjärtat, och aspartam kan bli farligt för hjärnan.
Jag själv anser att båda sorterna är lika dåliga, men jag dricker enbart hellre Cola Zero för att jag faktiskt älskar den drickan…

Jag dricker hellre Cola Zero än alkohol, och jag älskar verkligen Cola Zero till popcorn eller andra snacks. Även till mat.
Men hur svårt det än är att erkänna för andra, och för mig själv, så överkonsumerar jag dessvärre Cola Zero….

Igår var första dagen på länge som jag inte drack ett glas Cola Zero. Den känslan var så himla frustrerande.
Ja ni hör ju. Det känns nästan pinsamt. Men något som är ännu mer pinsamt och tragiskt är att jag faktiskt sitter och dricker ett glas Cola Zero nu samtidigt som jag skriver…. !?

Skrattretande. Haha! Ååhh får panik på mig själv och vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Känner mig patetiskt, samtidigt som jag blir glad när jag dricker det. Usch va jobbigt.
Det har verkligen blivit ett beroende och jag behöver trappa ner. Det är en sak som är säker….

Men vill jag trappa ner?
Svar- Ja. Men det är sjukt jobbigt! Jag vill dock inte sluta dricka det. Aldrig i livet. Man ska ju få unna sig. Men hur ofta egentligen…

Att bara vara utan Cola Zero helt och hållet en hel dag kändes alldeles för jobbigt, och jag bet mig själv på läppen och inuti munnen mer än vanligt pågrund av abstinens.
Fy tusan säger jag bara 😛

Aja, ingenting är bra för någon längre, haha.
Inte ens om man dricker för mycket vatten. För då kan man ju råka ut för vattenförgiftning.
Vet inte ens vad jag vill komma på för slutsummering…
Men jag hoppas iallafall att jag kan bli bättre så småningom 😛

Fortsätt läsa

Som en boll som blir kastad åt olika håll…

Idag har jag gråtit så himla mycket. Grät såpass mycket i eftermiddags att jag somnade pågrund av att jag blev så trött av allt gråt.
Vill inte att ni ska tolka detta som värsta deppiga inlägget. Däremot vill jag klaga och bara skriva ur min frustration och trötthet på detta äckligt jobbiga faktum. 
(OBS! Bilderna är gamla, tro inte att jag sminkar mig när jag mår såhär. Haha)

Idag hade jag iallafall min psykologtid hos min specialistpsykolog inom PTSD (posttraumatisk-stress-syndrom). För cirka två månader sen fick jag reda på vad jag hade för ‘fel’ i huvudet och varför jag har panikångest samt andra svårigheter- Nämligen PTSD som var och är anledningen till allt. (Vill ni veta exakt vad PTSD är så kan ni läsa en kortfattad och bra text om det HÄR).

Innan dess har jag i princip blivit kastad åt olika sjukhus och mottagningar i 1 år för att just få hjälp. Ända sen September förra året har jag bytt psykolog samt mottagningar 6 gånger…
Förstår ni hur mycket det är på 1 år?
Plus att jag har fått höra från olika psykologer att jag kanske har diagnoserna Borderline, Bipolär m.f. Vilket inte är kul att höra. Och därför som jag också har fått byta olika mottagningar.  

Jag hann gå hos varje psykolog i ca 2 månader. Sen när jag precis började få förtroende för en psykolog som jag trivdes med, så tvingades jag ändå byta mottagning eller psykolog, vilket innebar att jag behövde börja om på nytt med någon annan…
Om och om igen. Det är fruktansvärt utmattande. 

Min psykolog som jag går till nu har det känts bra med från första start. Har pratat hos henne i bara någon månad, men fick starkt förtroende för henne väldigt snabbt.
Hon är otroligt bra och känns genuint snäll. Hennes röst har alltid gjort mig lugn och sättet hon pratar på gör mig mer förstående i allt. Hon är faktiskt den bästa psykolog jag haft. Någonsin.

Men tror ni jag ska få ha kvar henne nu då? 
Svar- NEJ. 
Fick veta på vår session idag att hon inte ska jobba kvar längre på mottagningen. Hon som börjat betyda mycket för mig och mitt välmående. Vi som skulle precis påbörja den tuffa behandlingen för PTSD…
Då ska jag i princip bli övergiven (igen), och det känns verkligen skit.

Nu kommer jag få byta psykolog än en gång. Jag kommer få vänta ett tag innan jag får träffa en ny, och jag kommer behöva vänta ännu längre på att få börja behandlingen för det som jag har fruktansvärt jobbigt med.
Så nu blev det alltså typ sju resor värre, haha. Detta var verkligen ingenting som jag behövde och jag förstår inte hur sjukvården kan vara såhär osäkra?

Som det känns nu så vågar jag knappt träffa en ny psykolog, eftersom det känns som att jag alltid kommer behöva byta psykolog och börja om från början.
Förstår inte hur det ens är möjligt att jag behövt byta såhär många psykologer på bara 1 år?!
Tyvärr så blir det inte bättre heller, trots att jag klagat och förklarat hur illa detta påverkar mig…

Men aja…jag får väl fortsätta vara den här lilla bollen och hoppas på  7.e gången gilt gällande psykologbytet?! Haha tack o hej, från en utmattad tjej.<3

 

uDkglZcd

Fortsätt läsa