Avbokar resan pågrund av allt som hänt

Posted in Deep-talk / Åsikter, Livet, Personligt / Min Story

Hej bloggen,

Idag skulle jag egentligen åkt till London med Joel. Resan bokades och betalades för mer än 1 månad sen, och just i dagsläget ångrar jag att man inte tog avbokningsskydd… Har aldrig innan varit med om att behöva hoppa av en resa, så trodde definitivt inte att något sånt här skulle inträffa.

Varför var jag tvungen att hoppa av London-resan då…?
– Vill först och främst säga att min Epilepsi är den absolut största orsaken till varför jag inte kan åka.
Senaste 2 veckorna har det hänt en del saker. Haft en liten svacka med min sjukdom redan för 1 månad sen. Blivit uppsagd kontakten med en i familjen. Haft fullast fokus på en av mina småsystrar som var på besök hela förra veckan. Och dagen innan hon skulle åka hem, så blev jag utsatt för sexistiskt olaga hot.

Allt som varit senaste tiden har tagit enormt mycket energi. Min sömn och min Epilepsi har påverkats ofantligt mycket. Det var längesen som jag mådde såhär dåligt i kroppen, som i sin tur påverkar mitt psyke.
Dem negativa händelserna, tillsammans med min sjukdom, har överbelastat min kraft. Det blir verkligen för mycket.

Det absolut jobbigaste är som sagt min sjukdom. Hade inte den varit såpass kraftig och oförutsägbar som den är nu, så hade jag ändå åkt till London! Man behöver ju såklart få hitta på roliga saker och tänka på annat.
Dock är det i princip omöjligt nu med en väldigt komplicerad Epilepsi och ingen fastställd medicin ännu som funkar till 100%.

Att hitta på saker på dagtid är inte lika farligt. Men kvällar och nätter är det som är allra värst.
Kan inte sova i djupsömn och jag vaknar flera gånger per natt pågrund av Epilepsin. Jag har behövt ta både starka sömntabletter och min akutmedicin för att kunna få sova något över huvud taget.
Detta är verkligen inte hållbart. Och därför jag testar ny medicin och håller hoppet uppe.

Förstår ni varför jag inte riktigt känner mig trygg att resa för tillfället med kompisar?
Jag behöver vara med någon som vet exakt hur jag och min Epilepsi fungerar. Och just nu är det bara min sambo, samt mina föräldrar som jag kan känna mig trygg med på i den fronten. Dem är dem enda som varit med om många anfall och vet hur jag ska hanteras både innan, under och efter anfallet.

Det handlar inte om att jag inte litar på mina vänner. Men jag måste känna mig 100% trygg nu när jag är i en sån här jobbig och komplicerad period med Epilepsin. Och tyvärr är det bara 3 personer jag kan känna mig trygg med just nu- Min sambo, min mamma och pappa.
Ska inte ens behöva förklara mig över något sånt här, men så är läget iallafall och jag tycker det är hur tråkigt som helst…

Nu får ju Joel resa själv, och det känns ganska synd, samtidigt vet jag att han uppskattar egentid och ensamresor. Så jag hoppas verkligen att han får en bra resa ändå.
Såg verkligen framemot London-resan och det är tråkigt att ‘slänga pengar i sjön’…
Dock är hälsan viktigast, så får försöka tänka positivt och att jag lärt mig något av detta istället. Att i fortsättningen med framtida resor, alltid fixa avbokningsskydd.

Lämna en kommentar

Blivit utsatt för sexistiska olaga hot

Posted in Deep-talk / Åsikter, Livet, Personligt / Min Story

Hej bloggen,

Igår kom det aldrig upp något blogginlägg pågrund av en sjuk grej som hände i lördags kväll.
Jag blev utsatt för sexistiska olaga hot och därför orkade jag inte vara så aktiv på sociala medier igår.

Det var en kille som skrev att jag skulle lyda honom eller så skulle han sprida ut bilder på mig till alla mina nära och kära.
Han skickade även bilder på mig och skrev flera gånger att han hade makten att förstöra mitt liv.
Bilderna är gamla och jag förstår inte hur han fick tag på dem. Visste inte ens att dem bilderna fanns och hade tagits. Har alltså blivit fotad utan tillåtelse eftersom jag inte visste något. Och vet inte heller vem människan är då han måste ljugit om sitt namn.

Nu tänker jag inte gå in på mer detaljer och tänker inte visa några bilder på killen som hotade mig.
La ut allting på Facebook i lördagskväll och lät honom kommentera där öppet på min uppdatering. Fick otroligt mycket stöd från väldigt många som backade upp mig och kommenterade emot honom när han skrev sina hot i kommentarerna.

Efter mycket ‘kommentarskrig’ mellan honom och vänner till mig så började han ge efter och till slut blockade han mig. Strax därefter så hade han tagit bort sin Facebook. Ganska troligt då att det var han. Plus att personer i min närhet har kollat upp att han är riktig och har även hittat familjemedlemmar och kompisar till honom.

Har såklart polisanmält detta och har många bra människor bakom mig nu. Högt uppsatt domare, advokater, hackers och givetvis poliser. Det känns skönt att ha detta bakom ryggen, samt alla nära och kära som stöttar mig!

Lämna en kommentar

Senaste Epilepsianfallet – Den längsta natten i mitt liv

Posted in Deep-talk / Åsikter, Livet, Personligt / Min Story

Igårkväll var jag väldigt nära på att få ett Grand Mal (stort epilepsianfall) igen.
Som tur väl gick det aldrig över till ett Grand Mal tack vare min akutmedicin.
Den medicinen är nästan som morfin. Den gör så att jag blir väldigt trött, samt snurrig i huvudet och svag i kroppen långt efteråt.

Idag när jag vaknade var tröttheten väldigt hög och likaså med ångesten.
Varför har jag ångest när jag ändå inte fick ett stort anfall? 
– Jag är rädd. Så sjukt äckligt rädd och orolig.
Detta är pågrund av mitt senaste Grand Mal som jag fick för bara 1 vecka sen när jag var på Mallorca med en kompis.
Det anfallet var faktiskt det värsta jag varit med om, och den natten var den längsta natten i mitt liv.
Jag sov inte en blund den natten.
Och varför det blev det värsta nånsin var pågrund av kraften i anfallet, både innan och efter..
Jag har aldrig varit med om en så nära-döden-känsla som jag var då. Hemsk känsla.
Efter stora anfallet fortsatte jag få små anfall och den här döden-känslan var fortfarande hög. Oron och rädslan för att få ett stort anfall igen var enorm.
Ville inte heller väcka min kompis igen. Hon hade tagit hand om mig väldigt bra i stora anfallet. Jag behövde henne även piggare än mig till dagen efter. Vi skulle nämligen åka hemåt till Sverige igen med planet.
Och eftersom min kropp får fruktansvärt ont och tappar mer än hälften av min vanliga kroppsstyrka så blir jag som en 90-åring på ett äldreboende. Jag kan därmed inte gå, prata eller bära saker så bra alls. Alltså behövde jag all hennes energi för att hjälpa mig att gå. Därför jag valde att inte väcka henne igen.
Därav blev det den längsta och jobbigaste natten jag nånsin varit med om. Och jag får ont i hjärtat av att bara tänka på det. Speciellt nu när jag får små anfall eller symptomer i dagsläget.
Jag blir bara påmind om det senaste hemska anfallet och den värsta natten i mitt liv. 

Att somna varje kväll nu är en ångestladdad och orolig stund. Men jag kämpar och försöker verkligen göra allt som går för att inte få ett anfall. Varken litet eller stort. 

P.S Jag sköter min hälsa! Jag äter som jag ska. Sover i tid och dricker knappt någon alkohol. Därför vill jag inte höra någon som säger att jag måste vara försiktig och sköta mig. För det gör jag redan. 

Tack för att ni läste och tack för er sympati! Puss

Lämna en kommentar

Stort epilepsianfall på semestern

Posted in Deep-talk / Åsikter, Livet, Personligt / Min Story

Hej bloggen,

Natten till fredagen fick jag epilepsianfall på Mallorca. Så hela fredagen mådde jag riktigt dåligt av många anledningar. Mår alltid dåligt dagen efter ett epilepsianfall.

Varenda liten del på kroppen gör fruktansvärt ont och huvet är oftast väldigt snurrigt. Har alltid fruktansvärt ont i käken och tungan, så att äta dagen efter är inte direkt lätt.
Skillnaden denna gång var att jag inte sov någonting under natten, så mitt huvud har aldrig gjort så ont som det gjorde i fredags.

Jag försökte verkligen sova efter anfallet, men det gick verkligen inte pågrund av rädsla för att få anfall igen.
Som tur väl var min vän Vicky med hela tiden. Hon är den första kompisen som är med mig själv när jag får ett stort anfall. Hon skötte det väldigt bra och var verkligen omhändertagande.

Varför fick jag anfallet natten till fredagen?
– Jag får skylla mig själv. Jag skötte inte maten så bra som jag borde ha gjort. Gick ändå aldrig hem senare än midnatt och drack en svag drink per dag. Vilket alltid brukar gå bra.
Nu var det maten som var den stora boven.

Så när vi gick och la oss på torsdagkvällen började jag redan känna symptom. Jag sa inget till Vicky först, för ibland om man uppmärksammar nånting, så kan det ju bli värre. Det är som när man har gråten i halsen och någon frågar ”Hur mår du egentligen?” – Då kan man oftast inte hålla tårarna borta.
Samma princip är det för mig och min Epilepsi.

Jag försökte lugna ner mina symptom genom att tänka på härliga saker. Jag bad till Gud och gjorde andningsövningar. Försökte verkligen med allt detta i 10 min, men det blev inte bättre och sen satte jag mig upp för att försöka avleda det kommande anfallet. Men kände att det tog över så jag ropade tydligen på Vicky och sa till henne att jag kommer få anfall. Då fick jag det direkt efter att jag sa till henne.

Kommer aldrig ihåg precis innan, samt direkt efter ett anfall. Men när jag vaknade till var jag lika förvirrad som vanligt. Sen kommer jag ihåg när jag hade vart vaken ett tag att jag kände en klump i magen och hjärtat av ångest. ”Nej inte ett anfall nu igen”.

Jag kunde inte sova efteråt pågrund av rädsla för att få ett anfall igen. Jag fick även ångest för att jag fick anfall, sen ville jag inte heller hålla Vicky vaken hela natten. Behövde ju all hennes hjälp dagen efter med att bära saker osv. och eftersom vi skulle ta flyget tillbaks till Sverige så behövde jag ha henne piggare än mig.
Hon vart lite sur på mig för att jag inte väckte henne efter anfallet. Men hon vaknade ändå flera gånger när jag vände och vred på mig i sängen bredvid. En riktig övervakare♡

Jag mådde som sagt riktigt dåligt hela fredagen. Efter ett anfall så blir min kropp som pensionärerna på ett äldreboende. Jag går enormt långsamt, jag äter och pratar lika långsamt. Jag hör och ser sämre. Nästan alla mina muskler i kroppen försvinner. Jag orkar inte bära så mycket. Behöver gå med stöd.
Och som grädde på moset i fredags hade jag extra ont i huvet pågrund av noll sömn. Den huvudvärken blev värre sen mot kvällen så att jag brast ut i gråt.

Allt gick dock över sen tack vare tabletter och ny medicin mot Epilepsin som jag hoppas ska hjälpa mig i det långa loppet. Började i fredags, men det känns som att den medicinen påverkade ganska snabbt en del. Jag vågar inte ha för höga förhoppningar, men jag hoppas verkligen att det ska bli lite bättre!

Lämna en kommentar

Känslan efter 1 dag utan Cola Zero…

Posted in Deep-talk / Åsikter, Hälsa/Träning, Livet, Personligt / Min Story

Ja, hur bra är egentligen Cola Zero?
Hur bra är det egentligen att vara beroende av något annat över huvud taget?

Jag har skojat ganska ofta om att jag är beroende av just Cola Zero. (Hellre det än alkohol, nikotin eller droger). Men även sånt som anses vara nyttigare behöver inte vara bra…

Tror de flesta vet att aspartam, som Cola Zero innehåller, inte är bra. Faktum är att det är minst lika dåligt som sockret i vanlig Cola. Men dem är dåliga på olika sätt.

Sockret kan i längden vara farligt för hjärtat, och aspartam kan bli farligt för hjärnan.
Jag själv anser att båda sorterna är lika dåliga, men jag dricker enbart hellre Cola Zero för att jag faktiskt älskar den drickan…

Jag dricker hellre Cola Zero än alkohol, och jag älskar verkligen Cola Zero till popcorn eller andra snacks. Även till mat.
Men hur svårt det än är att erkänna för andra, och för mig själv, så överkonsumerar jag dessvärre Cola Zero….

Igår var första dagen på länge som jag inte drack ett glas Cola Zero. Den känslan var så himla frustrerande.
Ja ni hör ju. Det känns nästan pinsamt. Men något som är ännu mer pinsamt och tragiskt är att jag faktiskt sitter och dricker ett glas Cola Zero nu samtidigt som jag skriver…. !?

Skrattretande. Haha! Ååhh får panik på mig själv och vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Känner mig patetiskt, samtidigt som jag blir glad när jag dricker det. Usch va jobbigt.
Det har verkligen blivit ett beroende och jag behöver trappa ner. Det är en sak som är säker….

Men vill jag trappa ner?
Svar- Ja. Men det är sjukt jobbigt! Jag vill dock inte sluta dricka det. Aldrig i livet. Man ska ju få unna sig. Men hur ofta egentligen…

Att bara vara utan Cola Zero helt och hållet en hel dag kändes alldeles för jobbigt, och jag bet mig själv på läppen och inuti munnen mer än vanligt pågrund av abstinens.
Fy tusan säger jag bara 😛

Aja, ingenting är bra för någon längre, haha.
Inte ens om man dricker för mycket vatten. För då kan man ju råka ut för vattenförgiftning.
Vet inte ens vad jag vill komma på för slutsummering…
Men jag hoppas iallafall att jag kan bli bättre så småningom 😛

Lämna en kommentar

Som en boll som blir kastad åt olika håll…

Posted in Deep-talk / Åsikter, Livet, Personligt / Min Story

Idag har jag gråtit så himla mycket. Grät såpass mycket i eftermiddags att jag somnade pågrund av att jag blev så trött av allt gråt.
Vill inte att ni ska tolka detta som värsta deppiga inlägget. Däremot vill jag klaga och bara skriva ur min frustration och trötthet på detta äckligt jobbiga faktum. 
(OBS! Bilderna är gamla, tro inte att jag sminkar mig när jag mår såhär. Haha)

Idag hade jag iallafall min psykologtid hos min specialistpsykolog inom PTSD (posttraumatisk-stress-syndrom). För cirka två månader sen fick jag reda på vad jag hade för ‘fel’ i huvudet och varför jag har panikångest samt andra svårigheter- Nämligen PTSD som var och är anledningen till allt. (Vill ni veta exakt vad PTSD är så kan ni läsa en kortfattad och bra text om det HÄR).

Innan dess har jag i princip blivit kastad åt olika sjukhus och mottagningar i 1 år för att just få hjälp. Ända sen September förra året har jag bytt psykolog samt mottagningar 6 gånger…
Förstår ni hur mycket det är på 1 år?
Plus att jag har fått höra från olika psykologer att jag kanske har diagnoserna Borderline, Bipolär m.f. Vilket inte är kul att höra. Och därför som jag också har fått byta olika mottagningar.  

Jag hann gå hos varje psykolog i ca 2 månader. Sen när jag precis började få förtroende för en psykolog som jag trivdes med, så tvingades jag ändå byta mottagning eller psykolog, vilket innebar att jag behövde börja om på nytt med någon annan…
Om och om igen. Det är fruktansvärt utmattande. 

Min psykolog som jag går till nu har det känts bra med från första start. Har pratat hos henne i bara någon månad, men fick starkt förtroende för henne väldigt snabbt.
Hon är otroligt bra och känns genuint snäll. Hennes röst har alltid gjort mig lugn och sättet hon pratar på gör mig mer förstående i allt. Hon är faktiskt den bästa psykolog jag haft. Någonsin.

Men tror ni jag ska få ha kvar henne nu då? 
Svar- NEJ. 
Fick veta på vår session idag att hon inte ska jobba kvar längre på mottagningen. Hon som börjat betyda mycket för mig och mitt välmående. Vi som skulle precis påbörja den tuffa behandlingen för PTSD…
Då ska jag i princip bli övergiven (igen), och det känns verkligen skit.

Nu kommer jag få byta psykolog än en gång. Jag kommer få vänta ett tag innan jag får träffa en ny, och jag kommer behöva vänta ännu längre på att få börja behandlingen för det som jag har fruktansvärt jobbigt med.
Så nu blev det alltså typ sju resor värre, haha. Detta var verkligen ingenting som jag behövde och jag förstår inte hur sjukvården kan vara såhär osäkra?

Som det känns nu så vågar jag knappt träffa en ny psykolog, eftersom det känns som att jag alltid kommer behöva byta psykolog och börja om från början.
Förstår inte hur det ens är möjligt att jag behövt byta såhär många psykologer på bara 1 år?!
Tyvärr så blir det inte bättre heller, trots att jag klagat och förklarat hur illa detta påverkar mig…

Men aja…jag får väl fortsätta vara den här lilla bollen och hoppas på  7.e gången gilt gällande psykologbytet?! Haha tack o hej, från en utmattad tjej.<3

 

uDkglZcd

Lämna en kommentar

Epilepsianfall tätt inpå igen..

Posted in Deep-talk / Åsikter, Livet, Personligt / Min Story

Hej bloggen,

Hela dagen igår var jag som en vandrande zombie. Hade nämligen råkat ut för Epilepsianfall (igen)… Därför det aldrig kom upp något blogginlägg igår.
Fick anfallet tidigt på morgonen igår och där vet jag faktiskt varför jag fick anfallet.
I lördags jobbade jag flera timmar på bröllop och natten till lördag hade jag inte fått tillräckligt med sömn. Jag behöver egentligen 8 timmars sömn, men då fick jag bara 6 timmar.
För människor som inte har en sån här sjukdom gör det kanske ingen större skillnad om man bara får 2 timmar mindre sömn. Men för mig är det extremt viktigt och det märks tydligt i min Epilepsi när jag får bara någon timmes mindre sömn och inte tar det lugnt därefter.
Utöver för lite sömn och flera timmars jobb så tog det inte slut där….
Dumt nog tillät jag och Andreas att ta hem folk på middag senare under kvällen. Fel ord att säga dumt kanske… Men det var inte direkt smart gjort med tanke på hur trött jag egentligen var. Jag borde egentligen bara ha vilat själv med sambon och haft en lugn kväll.
Det blev för mycket för kroppen helt enkelt, och det fick min sjukdom sota för.
Så hela dagen igår hade jag svårt för att gå och pratade långsammare än vanligt. Sjukt ont i kroppen, ont i huvudet och hade extra tufft för att äta eftersom det gör så fruktansvärt ont i min käke.
Idag känns käken lite bättre, likaså kroppen och huvudet. Men det är ändå såpass att jag måste ta det lugnt och inte göra något särskilt ansträngande idag.
Ska endast gå ut på en lugn promenad och äta ordentligt med mat. Sömn har jag iallafall fått nu. Och är glad över att jag inte fått några små anfall eller symptom hittills idag.
Är så också otroligt tacksam över min kära sambo som alltid finns och tar hand om mig till 100%, Han är världens klippa<3

Lämna en kommentar

Förlorat 20 000:- pågrund av min Epilepsi senaste månaderna

Posted in Deep-talk / Åsikter, Livet, Personligt / Min Story

Hej på er,

Förlåt för ett lite deppigare inlägg men igår var verkligen en riktig skitdag.
Därför kom det aldrig upp något blogginlägg igår och ber om ursäkt för det! 
Det var längesen som jag kände mig ‘ruinerad’ av min Epilepsi.
Det var inte heller längesen som jag fick ett stort anfall (grand mal), men dem mest jobbiga anfallen är dem som är mindre, som även kallas för Myokloniska anfall. I HATE THEM..
Låt mig förklara kort varför jag hatar dem så oerhört mycket och varför jag tycker dem är ännu jobbigare än Grand Mal i längden:

  1. Jag får frånvaroattacker varje dag (vissa dagar märks det inte alls).
    Men igår kunde man tro att jag både var döv, blind och senil.
    Jag kände mig som en helt annan människa.
  2. Jag får ryck i armar och händer så jag tappar saker varje dag (likaså här, vissa dagar kanske jag bara får ett ryck och tappar en sak). Men det som ofta händer är att jag förstör saker, vilket är sjukt frustrerande.
    Igår tappade jag oerhört mycket saker… Och detta resulterade till den äckligt jobbiga dagen som gjorde mig utmattad. 

”Materiella ting är inte så viktigt”
– Där har väl alla olika åsikter…
Men jag personligen tycker det är fruktansvärt tråkigt när saker går sönder. Speciellt om man själv inte kan styra över det. Och verkligen tråkigt om det är saker som kostar ganska mycket pengar.
Ska förklara varför jag tycker så…

Jag har tagit sönder saker för över 20 000:- på bara några månader,
pågrund av min Epilepsi.
Det är verkligen jobbigt för mig och ni som känner mig vet att jag är väldigt sparsam och gillar definitivt inte att slösa pengar på onödiga saker.
Förstå då min ångest när jag råkar ta sönder så mycket saker för såpass mycket pengar ändå.
Det är matpengar för cirka 6 månader! Helt sjukt när man ser den stora helheten…
 
Igår tog jag sönder min andra mobil.
Två mobiler + lagning har det totalt blivit 14 500:- på endast 2 månader.

I juli tog jag nämligen sönder min förra mobil för 6500:- och igår blev det en annan för 5000:-
Och igår fick jag även göra lagning för över 3000:- så jag inte skulle gå helt mobillös.
Vilket inte fungerar för mig alls som jobbar med/genom telefonen varje dag.

I vintras tog jag även sönder en kamera för 4000:- och jag ska inte räkna ihop alla glas och skålar som jag tagit sönder i hemmet.
Allt detta pågrund av min Epilepsi.

Och jo… Jag behövde verkligen köpa ny kamera och fixa mobilen. Varför? 
Jag jobbar ju med sociala medier och då är det ett måste att ha mobil och en någorlunda bra kamera för att kunna få fler kunder.
Det är en investering.
Men när investeringspengar går åt pipsvängen så är det inte roligt längre.
Särskilt inte när det hade kunnat gå till vettigare saker som exempelvis mat

Jag vill inte höra någon kommentar som exempelvis ”det är bara materiella ting”, ”pengar är inte så viktigt”
– Förlåt mig. Men det är ren bullsh*t. (Ursäkta mitt uttryck) Men såklart är pengar viktigt för alla.
Hur ska man annars kunna överleva?
Och som jag nämnde tidigare…
Dem pengarna som jag har förstört saker för= ett halvårs matkonsumtion  😐 Så himla onödigt och bortkastade pengar.

Vill bara avsluta med att säga; Jag är inte ledsen över detta hela tiden.
Just igår och idag känns det väldigt surt. Men jag går vidare imorgon med ett nytt leende på läpparna och blickar framåt!
Var bara tvungen att få dela med mig utav detta nu när det är färskt 😉
Och hoppas alla kan hålla tummarna för att jag inte ska ta sönder mer saker på ett tag haha! Puss

 

1 Kommentar

5 saker du bör undvika att prata om gällande SEX

Posted in Deep-talk / Åsikter, Livet, Steff tipsar

Hej på er,

Det var längesen jag skrev någonting som hade med kärlek, relationer och samlag att göra med. Så nu kände jag att detta var på tiden!

Tror att många tycker att sex är ett intressant samtalsämne att prata om. Särskilt i kompisgäng och på fester.

Själv tycker jag att det är väldigt intressant att prata om sex och relationer! Men det finns faktiskt saker som man bör undvika när man pratar om sex (tycker jag och många fler).
Allt detta som jag skriver nu har jag dessutom fått höra på flera fester och så vidare…


Så här kommer sånt du kanske bör undvika att prata om:
 

  1. Hur många har du legat med?
    – Oavsett om det är en låg eller hög siffra så kan det vara väldigt känsligt. Du har ingen aning om personen i frågas bakgrund. Vissa kan ha varit med om våldtäkt eller trakasserier. Kanske till och med dina närmsta… Och nej. Ibland vill man inte berätta om allt som man har varit med om. Inte ens till sina bästa vänner. Det är också därför som psykologer finns!
  2. Undvik även att säga hur många som du har legat med…
    – Har du legat med endast 1 person och skriker ut detta, är det som att du vill skryta om vilket helgon du har varit.
    Har du legat med många fler, så framstår det som att du vill skryta om vilken casanova du varit. Detta gäller både tjejer och killar, och att prata om siffran på hur många som man har legat med är bara så himla töntigt och orelevant  Vi är väl inte 16-18 år längre?  
  3. Hur många cm kuk har du/din partner? 
    – Eh… Högst privat. Eller?
    Vem annars håller på och mäter snoppar nu för tiden?

    Förut när jag var i tonåren var det ganska vanligt att höra om cm hit och dit. Men likaså förra påståendet är detta också sjukt töntigt. Så, att ens fråga en sån fråga är väldigt konstigt. Tycker jag.
  4. Undvik såklart också att säga hur stor kuk du har…
    – Behöver jag ens förklara här? Ingen vill veta hur stor penis du har. Inte ens om du undviker att prata om centimeterna. Du behöver inte heller förklara hur ont tjejen fick pågrund av din stora penis! Ingen bryr sig eller tycker att det är kul (om det inte är ett gäng med fuckboys då kanske och ni har samma grova humor…) 
  5. Gillar du våldsamt sex ska du inte gå in på detaljer…
    – Detta kan också vara extremt känsligt. Speciellt om någon har varit med om våld innan (vare sig det är sex eller inte). Du vet inte heller ifall någon skulle kunna bli upprörd, så ifall någon frågar dig vad du tänder på, då räcker det med att säga ”Jag gillar hårdare/våldsamt sex”.
    Men om någon ber dig att berätta om vad exakt det innebär, så bör du känna av läget med resten av gänget som du pratar med, eller fråga samtliga om det är ok att prata om. Simple as that.

Detta var det som jag ville dela med mig utav idag! Kom ihåg att detta är främst mina åsikter. Och du behöver kanske inte undvika alla dessa punkter helt. Men du bör åtminstone vara försiktig. Respektfullt och klokt helt enkelt 😉

Lämna en kommentar

Skönhetssalong som mobbar andras utseende

Posted in Deep-talk / Åsikter, Livet, Personligt / Min Story

Hej på er,

Denna dag vill jag komma med ett (tyvärr) riktigt upprörande blogginlägg.
Känner att jag verkligen behöver skriva ut detta då det handlar om ett väldigt aktuellt ämne som alla bör tycka är fel. Nämligen- mobbning. 

Att mobbning förekommer även i vuxenvärlden är ingen nyhet. Men att en så kallad professionell skönhetssalong gör ett fruktansvärt osmakligt påhopp gällande ett utseende, är bara så vidrigt tycker jag.
Såg detta på instagram alldeles nyss och jag blev helt chockad…Screenshot_20170906-231453_1

Hur kan man först och främst lägga ut en sån där bild? Och hur kan man skriva en sån osmaklig text under bilden- ”Tyckte den var rolig”?
Eh…VA?
Bildens elaka budskap är ju- ”Den pinsamma tystnaden för folk med såna här läppar. Dem är inte döda, men deras kärleksliv är döda”
Dem tyckte alltså att det var roligt. Jag tyckte att det var allt annat än kul så jag kunde inte hålla mig från att skriva en kommentar på den bilden..Screenshot_20170906-230229_1

Alla får såklart tycka vad dem vill, men att skriva ut på detta sätt är mobbning. Såna där saker håller man för sig själv. Man skriver definitivt inte ut det sådär offentligt om man har sunt förnuft!
Dem hånar ju folk som har såna där läppar. Det är inte ok nånstans!
Och som ni ser på min kommentar ovan; Vi alla tycker olika, (men allt bör man verkligen inte säga).
Det finns säkerligen många som tycker om den typen av läppar. Och då är det riktigt taskigt att håna dem också 😡 Screenshot_20170906-230446_1

USCH så dåligt föredöme. En skönhetsklinik som går på folks utseende är definitivt ingen klinik som man vill gå till. Inte jag iallafall. Och jag hoppas att dem som också har sunt förnuft inte väljer att gå till en sån här oproffsig klinik.
Om Dorian Beauty i Stockholm inte vill försämra sitt rykte så hoppas jag också verkligen att dem ber om ursäkt för detta vidriga beteende och tar bort bilden!

Lämna en kommentar